En 300 år gammal dröm

Varje gång jag tittade på den svenska kartan förundrades jag över att det inte fanns en kanal som förenade haven i öst och väst. En kanal skulle både underlätta handeln och vara bra för det svenska försvaret. Redan 1808 var den brittiska ingenjören Thomas Telford i Sverige och hjälpte mig att staka ut Göta kanals sträckning. Detta tog oss 21 dagar. Men det var inte förrän jag fick privilegiebrevet av kungen år 1810 som jag på allvar kunde sätta igång med bygget.

Vi började grävandet vid Forsvik som ännu idag har kanalens äldsta sluss. Många arbetare involverades i bygget och år 1812 var sju tusen man sysselsatta med att gräva, spränga och schakta bort jord. Till slut hade mannarna grävt 87,3 kilometer kanal, till största delen för hand med järnskodda träspadar. De hade också avverkat 12 miljoner dagsverken, sprängt bort 200 000 kubikmeter berg och transporterat bort 8 miljoner kubikmeter jord.

De flesta av mina arbetare var indelta soldater; 58 000 var inkallade till bygget vid olika tidpunkter. Men sida vid sida med soldaterna arbetade också civilpersoner och en liten grupp av 200 ryska desertörer. För att mannarna skulle hållas vid gott mod ingick 14 jomfrur brännvin i deras veckoranson. Om det var kallt kunde nämligen både fingrar och fötter domna i kylan.

Verkstadsindustrin var det inte mycket bevänt med i Sverige innan vi började med kanalbygget. Vi importerade både ett mudderverk och avvägningsinstrument från Storbritannien men absolut ovärderlig var den kunskap som britterna delade med sig av till oss. De hjälpte till att starta Motala Verkstad, en verkstad som skulle komma att tillgodose våra behov. Efterhand blev verkstaden känd för sin gjutjärnsteknik och här utbildades flera berömda svenska ingenjörer. Nils och John Ericsson, Gottfried Kockum och C G Bolinder har alla trampat golvet i Motala Verkstad.

Känslan när vi kunde inviga västgötadelen 1822 var obeskrivlig. Jag hedrades med Serafimerorden av hans majestät Carl XIV Johan. Tyvärr fick jag inte vara med då sträckan i Östergötland invigdes tio år senare. Då hade jag varit död i tre år. Men min kanal lever vidare liksom min devis:

”Du kan vad du vill och när du säger att du inte kan, så vill du inte.”

År 2000 valdes Göta kanal till årtusendets svenska byggnadsverk i tidningen Byggindustri. De som röstade var det svenska folket. Drömmen som jag en gång hade är förverkligad och idag är kanalen ett av Sveriges största och viktigaste kulturhistoriska byggnadsverk.